Sandra Öhlin

I torsdags efter jobbet åkte jag hem och bytte om för att åka till ett närliggande stall och hälsa på en gammal arbetskamrat (C) som har sin häst där. Satte på mig regnkläder, gympaskor och satte mig i bilen, kom 150 meter innan jag ändrade mig. Att ta bilen 1 km när man ser ut som jag! Och dessutom gnäller över vikten. Jag vände bilen, gick in och satte på mig en reflexväst, slet med mig MP3-spelaren och gick. Det var som att gå med en svart sopsäck över huvudet! Spännande! Kom fram och gick in i stallet...shit va fint! Jättefräscht och mysigt. Jag skulle träffa tjejerna vid sjutiden så efter nån timmes skratt och "gossip" med C gav jag mig hemåt för att byta om. Klockan går alltid snabbare än mig så jag tänkte att jag skulle ta en genväg (läs: senväg). Ut på en åker och genom en hästhage. Nattsvart. I slutet av hästhagen är det en kraftig lutning uppför. Eftersom jag var lite jäktad så traskade jag bara på så fort det gick, vilket resulterade i att jag gick i mitten av allt, vilket också innebär att det är där det är mest upptrampat och mest gyttjigt. Jag fastnade med ena skon i gyttjan, tog emot mig med ena handen och armbågen och ena knät, halkar och ja, där står jag på alla fyra i en hästhage i gyttjan, skitjäktad och skrattar högt för mig själv. Tur att det var kring middagstid och grannarna var inomhus, annars hade de troligen trott att det slagit runt helt. Kravlar upp på vägen och skyndar mig hem. Åker in till Märsta 40 min försenad. Tur att dom är vana och tycker om en iallafall (hoppas jag)...